Cura posterior

Varför känns det alltid så?
Det betyder ett senare bekymmer btw. Det känns som att skjuta upp jobbiga saker är männskligt. alla gör det. vissa mer än andra, och av olika anledningar. I detta ögonblick skjuter jag upp att plugga till tentan. Hela året har jag skjutit upp att träffa L även om det mest har varit pga att hon inte svarar när jag ringer. Men jag ringer inte så ofta som jag borde. För jag är rädd. Rädd för hur dåligt hon mår, hur hon kommer att se ut, om det syns att hon är sjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Vill ju inte göra det hela värre för henne än vad det redan är. Om det ens går.

Ett annat senare bekymmer som jag måste ta itu med snart är min framtid. Den ser inte så ljus ut just nu. Kollade intagningsproven för journalistisk produktion. asa svårt. Och dom får man bara göra om man är en av 90 uttagna för intervjuer av ca 300 sökande. hej då journalistyrket.
Jag har funderat på en drastisk plan för min snara framtid, dvs hösten. Jag kanske ska dam dam daaaa: jobba! Jag har pluggat konstant sen jag var fem, så jag tycker att jag förtjänar en paus. Att för en gångs skull komma hem och inte ha en massa läsning hängande över mig. Men det känns så icke framåtskridande på nåt sett. Att ta en paus ur livet där jag inte utvecklas alls. Jag menar jag jobbar ju hela sommrarna och helgerna så jag har lärt mig vad arbete är. Jag kanske måste läsa nån halvtids eller farts klass, typ spanska för att förbereda mig inför mexico. Men då förstörs ju grejjen av att inte behöva plugga. Kanske bara en fempoängskurs då? Den lille?
Det här bekymret måste jag typ ta itu med nästa vecka, eftersom 15 e sista sökdan.

men som spanjorerna säger:
mañana, mañana