Memoarer

Träffade min farmor igår. Hon är typ 87 år. dvs jättegammal. Hon har alltid varit seglivad men nu börjar det märkas att hon är gammal. Hon har aldrig berättat särskilt mycket om sig själv och sin uppväxt. Lite små saker här och där, kommentarer och svar på frågor vi ställt. Men igår berättade hon lite och det slog mig hur lite jag vet om min egen farmor. Min morfar han var en stolt historieberättare. Hans uppväxt kan jag rabbla i sömnen inklusive längd och vikt vid olika åldrar.
I alla fall berättade farmor att hon hade börjat skriva på en bok så att vi skulle kunna få läsa om hennes liv när hon är borta. Jag tror att vi alla har ett behov av att berätta om oss själva. Och det är säkert många som är intresserade av att lyssna. Jag ser fram emot att få läsa om hennes äventyr som ung. Trots att det är intressantare att få det berättat i live fornat. Men i bokform kommer det att finnas kvar till kommande björnlundare.
Vad jag kom att tänka på var i alla fall att det här med dagbok inte är så dumt. Jag kommer inte komma ihåg alla dumma påhitt och infall man fått när jag är gammal. Eller så kommer jag bara komma ihåg vad jag gjorde men inte resonemanget till varför. Fast när jag väl skriver mina memoarer så vill jag ju värva anteckningarna från min ungdom med reflektioner kringer livet som jag lärt mig som gammal.
men sommed allt annat i mitt liv ska jag börja snart...