Och media visar det. Media ska rapportera om verkligheten, visa och berätta för oss som inte är på plats vad som faktiskt händer i världens oroshärdar. Men idag var rapport lite magstarkt för mig, som inte direkt är så blödig normalt. I inslaget från Libyens uppror visass när en ca 20-årig man på ett temporärt bårhus identifierar sin äldre bror eller far och skriker av smärta. Jag fick tårar i ögonen och mådde lite illa.
Att media ska visa att regimer skjuter skarpt mot sin egen befolkning är självklart. Men det brukade finnas någon spärr, det brukade inte vara döda kroppar i närbild. Det är svårt att dra gränsen mellan att gotta sig i drama och olycka för att skapa ett minnesvärt inslag och visa verkligheten som den är.
Men det kanske var ett bra publiceringsbeslut. Jag blev berörd. Och vi får sällan se konsekvenser av striderna. När familjen ska identifiera sina saknade? Förlorat sin försörjare?
Och det är lite skönt att känna att man inte är helt avtrubbad inför våld och smärta trots allt videovåld som vi åttiotalister har matats med.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment